Jaktbilder

	Vi brukar passa nere vid Abramsån, där går gärna älgarna både för att beta och för att svalka sig. I år (2002) är vattenståndet extremt lågt och forsens ljud, som tidigare dolde braket från älgens, steg är borta. Vi vet att de finns här men vi kommer inte åt dem. För de vet var vi är...
	Abramså är en skogsby som numera för en tynande tillvaro. Här fanns förr skola och telestation, numera är husen sommarbostäder åt de förra ägarnas barn, barnbarn och nybyggare. "Berrigärda" är den bortesta ängen som sluttade ned mot Abramsån och som numera är beväxt med tall. På Sixten Jernbergs tid tid åkte barnen i Abramså skidor nedför denna backe, numera postar älgjägare denna sydlänta ängsmark. Här är temperaturen bra, skyddet gott och betet nåt så när varför älgkorna gärna står här med sina kalvar. I dess sandiga sluttning gräver gärna räven en lya. En uppvaktande älgtjur fick här plikta med sitt liv när han råkade komma för nära en kula från Mats Enberg, en av traktens söner. Bo Hultin till vänster, Stefan Svanberg agerar kirurg.
	Vi jagade Snårhuvudet men kon med kalv föredrog att springa över Orrmyran upp på Gårdberget. Det händer att de gör det i tron att de det ska vara säkrare. Där stod de några timmar i contortaplanteringen innan Stefan Svanberg, hundförare i Abramså vvo, avslutade ståndskallet med ett skott mot kalven på tio meters håll. Det ryktades i trakten att man sett en ko med skavsår i örona kort därefter... Erik Svanberg till höger, skytten i mitten, Karl-Erik Wallström till höger. Vi drog hem kalven i den nyfallna snön och pälsade den på en halvtimme.
	Det här är en bild som vill illustrera Abramså! Skog, skog och åter skog. Men tittar du noggrannt och förstorar bilden, ser du ett tak och en förstubro skymta. Här bor numera f d översten Bo Hultin med maka Margareta när sommaren är som bäst. Här växte August, Gottfrid och Ingeborg Enberg upp, Gottfrid kom att bli ortens främsta älgjägare och jaktvårdsområdets jaktledare till sin död. Trots en på den tiden utomordentligt svag älgstam nedlade han 48 älgar under sin livstid - vi kan bara spekulera i vilka jaktider som då gällde. Men tröt maten hade nöden ingen lag!
	Hultvägen är av gammalt datum i den här trakten men ändå bara några decennier gammal. Den följer rågången mellan Ekmanshemmanet och Domänverket och tittar man västerut ser man den välkända profilen från Hänghuvudet, ett brant stup ovanför Åträsk där rovfåglar av diverse slag plägar häcka. Bevakade! Om älgarna inte är jagade går de gärna och betar av slyet utefter vägen men när vi står här och passar vet de om oss. Både tjäder och orre letar sig grus här och rävens lämningar berättar att vi är inte ensamma jägare här.
	Rörmyran är egentligen som vilken myr som helst men spännande! Här har vi placerat några älgtorn och den här vyn vätter mot väst ner mot Drölan, ett något försumpat skogsslut på denna myr. Rörmyran är en lång smal myr mellan två av markens dominanta berg, Lappmoberget till vänster och Gårdberget till höger. På sista åren har vi sett att älgarna gärna går på Lappmobergets sydsida och betar och om de blir stötta - svisch tvärs över till Gårdberget. Därav tornets placering. I år fick jag inviga min nya MacMillan nio hela tre sextisju med att nedlägga en kalv på just detta ställe.
	Här går en udde ut över Rörmyran och här sitter man gärna och passar. Inte för att vi skjutit någon älg här - någonsin - men för att platsen är så fin. Viltväxeln är hårt trampad av älg och ren och här samlas gärna traktens orrar vår som höst för att brösta upp sig. Motljusbilden illustrerar den kontemplativa situationen som så många jägare och naturmänniskor känner igen, stillheten, lugnet.
	Här går viltväxeln mellan Rörmyran och Gårdberget (med betoning på "ber"). Det är öppet och man ser vida kring. Nå´t vidare älgpass är det inte men det är vackert att sitta här. Vill du träffa på orre är det här den den säkraste platsen.
	Mats Enberg, jaktledare för Abramså vvo, tar sig en fika på te och macka uppe på Snårhuvudet en tidig oktobermorgon efter att dagens första såt finkammats. De spår efter tre vuxna älgar som setts gå in i marken visade sig också ha gått ut, vi hittade inte så mycket som ett älghår fast det här är en "säker" älgmark. Obs stadsjeepen - fler och fler går över till "riktiga" bilar...
	Här sitter Karl-Erik Wallström (till vänster) och Göran Alsterling (i mitten) och värmer sig med en mugg termoskaffe uppe på Snårhuvudet. Görans grabb till höger är med för att se vad älgjakt är för något. Idag kammade vi noll, älgarna hörde oss och drog till lugnare trakter.
	Som jägare får man verkligen njuta av naturens alla skiftningar. Från ett lågbyggt älgtorn högt uppe på Snårhuvudet (vårt huvudsakliga "skafferi" sedan några år) kunde jag se solen stiga upp en råkall oktobermorgon över Abramså vattudal för att strax döljas av stålgrå snömoln. Färgerna och djupet i bilden är överväldigande!
	Från samma älgtorn på Snårhuvudet sköt Sune Larsson, nestorn i vårt älgjaktlag, denna präktiga älgtjur under slutet av september 2001. En dov smäll från hans antika nie-hela-tre-femtisju förkunnade att han åter lobbat in en donk i en älg. Efter femtio meter låg han där, stendöd efter ett perfekt skott. Tur? Sällan. Efter detta skott kallas tornet Sunes torn.
	Mats, vår jaktledare, var framme kort därpå och ropade i radion så att alla i trakten skulle höra att "nu grabbar får vi bära", lite retsam kan man kosta på sig att vara. Vi andra hörde ju att han skojade så vi gjorde oss ingen brådska, det där kunde två man fixa lätt. Kronan var väl hygglig men inte mer och visst såg han lite grov ut men tja... Stefan Svanberg, hundföraren, tog ur älgen och sex man drog fram honom med sina draglinor. Visst var det tungt men vi satte i klackarna och snart var han framme vid vägen där bil med släp väntade.
	Inte ens här ser tjuren så imponerande ut men visst satt en kall öl helt rätt när vi baxat honom ur snårskogen för hand. Hemma vid slakthuset pälsade vi honom och dagen därpå skar vi ner honom, vägde och hängde in i kylrummet. Nu kom chocken! Älgtjuren vägde in på 395 kg slaktvikt! Vår största älg någonsin, en riktig monstertjur. Det gamla rekordet från åttiotalets älgexplosion var på 379 kg, en grann tjur som Erik Svanberg sköt vid Lappmotjärn, men nu utplånats. Jag minns denna Sunes montserälg av en ytterligare en orsak - köttet blev mycket mört och smakade fantastiskt gott!
	Vi jagar sedan flera år med laikor, det passar vår lilla (2400 ha) men väl arronderade mark rätt bra. Älgar som skenar iväg med siktet inställt på nästa socken får dra sin kos, laikan är snart tillbaka när han märker att det egna lagets jägare inte är i närheten. Vi tycker det fungerar bra för vår jakt. Stefan Svanberg bor i Sörbyn men jagar hellre i Abramså som är en mindre mark men också ett mindre lag, bara åtta-tio man stort.
	De här tre bilderna visar gammelhunden Spaik (visst syns det på gammelhunden att han skäms för fotografen?) och det nya stjärnskottet Nikko, han med örona spetsade. Att se Spaik jaga är en syn för gudar - han kan marken som sin egen ficka (just det!) och att se honom gena och söka och trixa för att få rätt på älgarna är så roligt, så roligt! Lugnt och metodiskt, vägvinnade, inga överilningar. Nu är han lite sliten och med ålderns rätt får han stå över någon dag då och då för att den nya vildbasen, stålfjädern Nikko, ska få känna på skarpa lägen.
	Denna vackra slyngel kunde inte ha fått bättre start på sin premiärsäsong - den här älgtjuren skällde han fast på ett föredömligt sätt uppe på Snårhuvudet under september 2002. Lugnt och på behörigt avstånd skällde han så pass att Stefan Svanberg kunde smyga i läge för ett välriktat skott. Kronan är självklart väl bevarad och kommer att spikas upp på slaktbodans vägg, utgörande en av de fulaste som vi skjutit. Rekordet innehas dock av Peter Hjortberger som året innan sköt en tjur vars "krona" för evigt erövrat vandringspriset "världens fulaste krona". Ytterligare några älgkontakter visar att det är gott gry i Nikko så vi får väl se hur det blir år 2003.
	Den gamle, hunden och tjädern! Det är inte många förunt att skjuta en gammeltupp, i nio fall av tio blir man dragen vid näsan och får i bästa fall höra flasandet av kraftiga vingar. Den här gången hade vi jagat en mulen torsdageftermiddag uppe på Lappmoberget (åttiotalets älgskafferi) men endast råkat en järpe och en dalripa. Vi hade gått högt, vi hade gått lågt, sökt igenom tätningar och vandrat ute på hyggena men - inte en fjäder. Så vi, finnspetsen Akke och jag bestämde oss för att vända, det började ju ändå skymma. Plötslig tvärvänderAkke och kastar sig in i skogen ett femtiotal meter framför mig! Upp flyger en jättelik tjäder och slår fast i en grantopp bara ett drygt hagelhåll från mig. Där står jaghelt öppet och funderar på vad tusan jag ska ta mig till, han ser mig ju! Akke öser på och bidrar till att distrahera tuppen så pass att jag kan kränga av mig min Anschütz 22.Hornet, mantla in en patron och från knästående skicka på honom en smäll. Tuppen välter bakåt och är död när han tar mark. Vilken tur!
	Här vill Akke hjälpa matte att ta rätt på tjädern - efter några smakbitar brukar han nöja sig med att bevaka fångsten samt eventuella spill. Fjäderhamnen på en vuxen tjäder sitter fast rejält men Ann-Sofie vet var man sätter snitten så det går ganska fort. Vi tar rätt på lever och muskelmage åt hunden och resten, dvs 2,7 kg rent kött, helsteker vi som regel tillsammans med lök och morötter, salt och peppar. Mera kryddor behövs inte, tjäderköttet är så aromatiskt att det vore ett helgerån att tillföra andra kryddor än dessa. Den här tuppen vägde sina modiga 4,7 kg levandevikt och räckte till flera middagar. Minnet av den lyckade jakten räcker dock hela livet!
info@fallkniven.se